Etik.


Etiken bygger på grunduppfattningen att det finns någonting som är rätt och någonting som är fel även när det gäller människors handlingar och värderingar och att man med utgångspunkt i sin kunskap om människan kan bedöma detta.

När det gäller den humanistiska etiken grundar den sig på övertygelsen att människan själv, om hon tillåts utvecklas och växa utan att stympas och förnedras, själv vill det goda och livsfrämjande av den anledningen att hon inom sig bär på en längtan att bli hel och fullkomligt människa.

Men en människa kan vilja det goda utan att förmå det. Etikens uppgift är just att värna om det som främjar livet, att vara en uttalad tro på det godas möjlighet. Den kan i situationer av kris och upplösning, som exempelvis i krig, verka som ett skydd mot bestialiteten. » … det var en gammal kunskap hos henne att även missfoster kämpar för att födas och att även ondskan med vild kraft pockar på att få ta gestalt», säger Lars Ahlin i Natt i marknadstältet. Mot ondskan kan man bara beväpna sig med godhet, mot döden med ett övermått av liv.

Utan denna uttalade tro på livet är vi chanslösa.
Ondskan är människans försök att lösa eller komma förbi sitt misslyckande i livet. »Hur hon upplever sitt misslyckande bestämmer vad det blir av människan.» (Karl Jaspers) När vi inte får bygga upp raserar vi. På något sätt måste vi bekräfta vår närvaro i världen och får vi inte ge liv kan vi utplåna liv och förstöra.
»Människan vaknar först när hon gör åtskillnad på gott och ont.» (Karl Jaspers) Det är sanningen i Bibelns skapelseberättelse. »Hon blir sig själv när hon i sitt handlande är besluten vart hon vill.» (Jaspers)
Som den skyldige återvänder till brottsplatsen måste vi ständigt på nytt återvända till de ur Paradiset utdrivna Adam och Eva och besinna vart vi vill. Kanske kommer vi aldrig att hitta tillbaka till Edens lustgård, det väsentliga är att vi aldrig någonsin upphör att söka den.

Att kapitalet nu i sin impotens vill utsläcka allt liv på jorden får inte innebära att vi ger upp detta sökande. När vi i vår ångest ropar och bönar om hjälp är det oss själva vi måste ropa på. Det är vår plikt att bryta alla andra lagar när livet är i fara, säger Erich Fromm. Livet har väl aldrig varit i större fara än i dag. Låt oss »återvinna oss själva ur obeslutsamheten» (Karl Jaspers) och rädda det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Har vi depression i den ekonomiska aktiviteten avseende arbetslöshet?


Apatin idag är sannolikt större än på 30-talet. Det finns inga större, etablerade organisationer som ka­naliserar den frustration som depressionen skapar. Människorna engagerar sig inte på samma sätt som på 30-talet för att lösa samhällsproblemen, utan flyr istället undan det politiska livet. På 30-talet ledde socialdemokratin både den intellektuella och den praktiskt politiska kampen mot arbetslösheten. Idag administrerar en trött och håglös socialdemo­krati precis de idéer som Wigforss och Erlander be­kämpade.

Sammantaget är de samhällspsykologiska, politis­ka och organisatoriska förutsättningarna för att bryta depressionen dåliga. Sverige har förvandlats från den medborgerliga aktivitetens, de spirande or­ganisationernas, den rationella samhällsdebattens, kort sagt den blomstrande demokratins samhälle, till ett ganska depraverat samhälle präglat av apati, girighet, maktspråk och ödestro. Denna desorgani­sation, denna kulturella och moraliska kris, hänger intimt samman med det ekonomiska förfallet.

I en penningekonomi bygger det mesta av verk­samheterna, även de kulturella, på att någon beta­lar för dem. Stryper man betalningsflödet, så stryps också aktiviteterna. Människornas kreativitet och spontana aktivitetslust förlamas i stora stycken av svångremspolitiken.

De intellektuella redskapen för att åstadkomma kvävningen står att finna i den felaktiga ekonomis­ka teori som dominerar i dagens Sverige. Denna konventionella visdom har, för att citera Keynes, »grenat ut sig i varje vrå av medvetandet hos dem som blivit uppfostrade som flertalet av oss«. Genom att behärska de teoretiska redskapen, genom att dana det ekonomiska språkbruket kan man hålla befolkningen instängd i en språklig och mental bur. Svensken är inte oresonlig — han böjer sig för det nödvändiga. Säger finansministern att »vi måste spara« eller att »pengarna är slut«, då är det väl så, , resonerar han.

Så infamt fungerar analogin mellan »Moder Sveas kassakista« och »Nisses i Hökarängen plånbok«. I den senare kan ju pengarna ta slut, och då måste Nisse spara, det vet han.

Maktutövning handlar om att skapa och bruka det här slaget av asymmetrier. Genom att inbilla Nis­se och alla andra välmenande och ansvarsfulla med­borgare att statskassan fungerar som en privat plånbok kan man inte bara få dem att acceptera, utan dessutom till att ivrigt medverka, i nedmonte­ringen av demokratin och återställandet av ett sam­hälle med stora inkomst- och maktklyftor.

De allra hyggligaste av mellansvenska socialde­mokratiska kommunalråd sitter idag och river ner den sjukvård, utbildning och omsorg som det tagit generationer av politisk kamp och hårt arbete att bygga upp. De mest oklanderliga av riksdagsmän fördärvar barnbidrag och pensioner som Möller och Erlander stred som björnar för att införa och för­bättra. Och det enda skälet till att dessa förträffliga människor genomför en fruktansvärd demolering av vår stolta välfärdsstat, det är att de tror att »kistan är tom«, att »pengarna är slut« och att »vi måste spara«. Gud förbarme sig! Det är inga dumskallar som styr vår stat och våra kommuner. Det är heller inga ondsinta ränksmidare. Men påståendena att det finns pengar, att besparingarna är onödiga, att konsumtionen är det bästa ting, att man visst kan »låna till driften« framkallar var för sig roade miner hos nästan alla av dem. I takt med att de olika argu­menten vävs samman till en logisk helhet förbyts de roade minerna i rödsprängda ansikten. Inför frågan varför man inte kan »låna till driften« är ilskan och förvirringen total — liksom avsaknaden på svar.

Den svenska depressionens orsaker är egentligen inte svårare än så att begripa. Föreställningarna om »budgetsaneringar«, »sparande« och dylikt är inte förnuftsmässigt grundade. Snart sagt varje kommu­nalpolitiker bär med sig ett elfte budord — »du skall icke låna till driften«. Men ingen av dem tycks kun­na förklara varför det inte går för sig.

De offentligfinansiella fördomarna bekämpades med viss framgång under de första decennierna ef­ter andra världskriget, bland annat tack vare de läxor man lärt sig av nazismens fasor.

Den tyske rikskanslern under den sena Weimar-republiken, Heinrich Brüning, var nämligen den mest halsstarrigt finansortodoxa av alla statsmän. Hans rädsla för budgetunderskott fick honom att föra en skoningslös svångremspolitik, som drev upp den tyska arbetslösheten till 40 procent. Den alltmer desperata befolkningen kom att se Hitler som »unse­re letzte Hoffnung« — vårt sista hopp. En pikant de­talj i detta historiska elände är att Keynes träffade Brüning i Berlin 1932. Kanslern fick utstå hård kri­tik, men Brüning lär karskt ha svarat att »vi inte kan ge upp deflationspolitiken hundra meter före målet«. Men Broning nådde aldrig fram till målsnö­ret. I stället rullade han ut den röda mattan för Hit­ler.

Efter kriget fanns en fast övertygelse i hela väst­världen att en ny ekonomisk depression måste undvikas till varje pris, inte minst för att eliminera risken för en ny Hitler. Fördomarna mot budgetunderskott trängdes undan av Abba Lerners, James Meades, Paul Samuelsons och de andra ledande »keyne­sianernas« idéer om funktionell finansiering. De offentliga budgetarna blev inte längre ett självända­mål, utan ett medel att åstadkomma samhällseko­nomisk balans – full sysselsättning utan inflation

Men den »keynesianska revolutionen« kom myck­et snart av sig. Idéerna om budgetpolitisk expan­sion urvattnades mycket snabbt, och kom endast undantagsvis till praktisk användning. Den kame­rala ortodoxin bestod i allt väsentligt, och sedan början av 1970-talet har dess bastioner återupprät­tats helt.

Budgetpolitikens domäner begränsades istället till stabiliseringspolitiken, den svåra (för att inte säga hopplösa) uppgiften att utjämna konjunktur­svängningar. Den ursprungliga tanken om att per­manent höja aktivitetsnivån – den trend kring vil­ken konjunkturen svänger – försvann från den poli­tiska dagordningen redan i början av 50-talet. I och med att »keynesianism« började betraktas som lik­tydigt med stabiliseringspolitik så föll den i vanryk­te. Denna degraderingsprocess inleddes på allvar under 60-talet och nådde sin kulmen under början av 1980-talet. Att denna »keynesianism« har mycket lite att skaffa med Keynes idéer började uppdagas i takt med att Keynes samlade verk publicerades un­der 70-talet.

Under 80-talet har en andra keynesiansk revo­lution ägt rum i den internationella ekonomiska forskningen. Årligen publiceras 50-100 volymer om Keynes teorier och arbeten. Keynes-forskningens livaktighet och omfattning är så stor att man talar om en internationell »Keynes-industri«. Den svens­ka akademiska världen tycks ännu inte ha påver­kats av detta. Det skall bli spännande att se hur länge de svenska nationalekonomiska institutionernas tankepoliser effektivt kan fortsätta att stänga ute dessa strömningar.

Ty vändningen i den internationella akademiska debatten börjar nu sakta men säkert slå igenom i den ekonomiska politiken. De »neoklassiska«, »ny-liberala« eller »monetaristiska« idéerna är stendöda. Både den brittiska och den amerikanska central­banken har idag en mjuk och pragmatisk hållning. Finansdepartementen världen över börjar bli försik­tigare med »budgetsaneringarna« – världsmästar­pallen samlar damm i väntan på Magdalena Anderssons  be­stigning.

Tillnyktringen efter ett par decenniers stagnation och stigande arbetslöshet är i full gång internatio­nellt. De svenska politikerna, som varit de allra mest »ansvarsfulla« av allihop, har lite svårare än andra med den intellektuella omprövningen. Men den är icke desto mindre nödvändig.

Sverige kan och bör återställa full sysselsättning. Det finns visserligen en del finansieringstekniska hinder som fordrar ett kraftfullt agerande från riks­banken och riksgäldskontoret. Dessa hinder är inte oöverstigliga, men de bör heller inte underskattas. För övrigt är det ekonomiskt sett fritt fram att sätta igång en expansionsstrategi.

Men de egentliga hindren för en expansion är inte ekonomiska eller finansieringstekniska, utan poli­tiska. Om den politiska viljan att genomföra en ex­pansion saknas så kommer den självfallet inte att bli av.

Jag när inte något stort hopp om att de nu sittan­de beslutsfattarna skall sansa sig. De går idag som ett lämmeltåg mot den ekonomiska, sociala och poli­tiska olyckan. Sparivern och svångremstänkandet har blivit en nationell politisk neuros, ett tvångs tänkande om vad som är »ekonomiskt nödvändigt«. De destruktiva krafterna är oerhört starka. Att stäl­la sig upp mot strömmen och vädja till förnuftet in­nebär mest sannolikt att man omedelbart blir nedtrampad. Lämlarna har bestämt sig. De vet inte varför, men de vet vart de skall. Och de gör vad som krävs för att komma dit.

Sansen återvänder i sinom tid, även bland kon­ventionens lämlar. Den tiden är idag inte långt bor­ta. Redan om femton eller tjugo år kommer vi san­nolikt att förvåna oss över de dumheter som prägla­de denna period, eller — i det värre scenariot — göra allt för att ödeläggelsen inte skall återupprepas. Låt oss hoppas — och göra allt för att förkorta tiden fram till dess att förnuftet återvänder. Och minnas dessa onödiga decennier.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

Immanuel Kant om religion.


Vad är då religion? Religion är lagen inom oss, i den mån som den hämtar kraft från en lagstiftare och domare över oss; den är en moral tillämpad på kunskapen om Gud. Knyter man inte religio­nen till moraliteten, så blir religionen blott en strävan efter gunst. Lovprisanden, böner, kyrkobesök skall bara ge människan ny styrka, nytt mod att bättra sig, eller vara uttryck för ett hjärta besjälat av pliktföreställningen. De är bara förberedelser för goda gärningar, men inte själva goda gärningar, och det enda sättet att behaga det högsta väsendet är genom att bli en bättre människa.

Hos barnet måste man först börja med den lag det har inom sig. Människan är föraktlig för sig själv om hon är lastbar. Detta är grundat i henne själv, och inte något som hon är bara för att Gud har förbjudit det onda. Lagstiftaren behöver ju inte samtidigt också vara lagens upphovsman. Så kan en furste i sitt land förbjuda stöld, utan att för den skull kunna sägas vara upphovsman till förbudet mot att stjäla. Härav lär sig människan inse att hennes goda upp­trädande är det enda som gör henne värdig lyckan. Den gudomliga lagen måste samtidigt framträda som naturlag, då den inte är god­tycklig. Därför hör religion till all moralitet.

Man bör emellertid inte börja med teologin. Den religion som enbart är byggd på teologi kan aldrig innehålla något moraliskt. Man kommer då bara att få å ena sidan rädsla, å andra sidan belönings lystna avsikter och tankar, vilket blott resulterar i en vidskeplig kult. Moralitet måste alltså komma först, för att sedan följas av teologi, och detta kallas religion.

Lagen inom oss kallas samvete. Samvetet är egentligen att vi rättar våra handlingar efter denna lag. Samvetets förebråelser kom­mer inte att ha någon verkan om man inte föreställer sig det som representant för Gud, som inrättat sin upphöjda stol över oss, men även en domarstol inom oss. Om religionen inte fogas till det mora­liska samvetet, så förblir det utan verkan. Religion utan moraliskt samvete är vidskeplig dyrkan. Man vill tjäna Gud genom att till exempel hylla honom, prisa hans makt och vishet, utan att bekymra sig om hur man skall uppfylla de gudomliga lagarna, ja utan att ens känna till och inom sig uppleva hans makt, vishet osv. Dessa lovprisanden är ett opium för samvetet hos sådana människor, och en kudde som låter det sova lugnt.

Alla religionsbegrepp kan barn inte förstå, men vissa måste man inte desto mindre förmedla till dem; dessa måste emellertid vara negativa snarare än positiva. — Att låta barn rabbla upp formler tjänar ingenting till och leder bara till ett förvänt begrepp om from­het. Det sanna hedrandet av Gud är att handla enligt Guds vilja, och detta måste man förmedla till barnen. Man måste se till att barnen, liksom man själv, inte missbrukar Guds namn så ofta. Om man brukar det vid lyckoönskningar, till och med i from avsikt, så är även detta just ett missbruk. Begreppet Gud skall uppfylla män­niskan med vördnad varje gång hon hör hans namn uttalas, och hon bör därför använda det sällan och aldrig lättsinnigt. Barnet måste lära sig känna vördnad inför Gud, som livets och hela värl­dens herre; vidare som den som drar försorg om människorna; och för det tredje slutligen som deras domare. Man säger att Newton, när han yttrat Guds namn, alltid hejdade sig och tänkte efter.

Genom att man klargör både begreppet Gud och begreppet plikt lär sig barnet så mycket lättare respektera den gudomliga omsorgen om alla varelser, och skyddas därmed mot dragningen till förstö­relse och grymhet, som så ofta yttrar sig i plåga ndet av små djur. Samtidigt bör man också mana ungdomen att lära sig upptäcka det goda i det onda; så är till exempel rovdjur och insekter mönster av renlighet och flit; onda människor får oss att uppskatta lagen; fåglar som lurpassar på maskar är trädgårdens beskyddare osv.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar

Mitt liv 2004 – 2006.


År 2004

Jag hade sänt Marie ett julkort och hoppades på att få någon respons. Vad jag gjorde var att jag åkte till Malmköping och försökte igen leta upp Marie, vilket företag! Vad hoppades jag på att uppnå? I mitt första brev till Marie hade jag erbjudit henne vänskap. Skulle det vara en sådan belastning? Hon hade ju inte låtit så glad i vårt sista samtal för ett år sedan. Min kärlek var obesvarad och jag var vilsen i vad jag ville. Fast jag var mer fokuserad på Anna. Anledningen till att jag söker kontakt med Anna är Maries förtjänst. Då hon ringde mig och sa att Anna kanske kunde vara intresserad av att träffa mig. Jag var hem på hennes födelsedag den 28 januari och ringde på. Jag fick en upptaget ton till respons. Jag var också hem till Anna ett flertal gånger och hade börjat fått vanföreställningar om Anna och mig. Jag kunde sitta i bilen och skratta över episoder som vi råkade ut för i min fantasi.

Nu hade jag fått respons på de skräpmail som jag svarat på. Detta i ett desperat försök att få kontakt med Marie. Vad tänkte jag egentligen på? IFX hörde av sig och jag satsade 5000 dollar på optionsspekulation, men det var bara början. Under våren så gör jag av med 200.000 kr på detta spel. Fastän denna upprivande historia äger rum så sköter jag mitt jobb till punkt och pricka. Det är på kvällarna som jag är förtvivlad. Jag ser inte vad jag skall ha för nytta av pengarna under rådande omständigheter. Jag tillbringar sommaren ensam på landet då det sista samtalet kommer från IFX. Jag gråter, och försöker förklara att jag nu inte längre är intresserad av att förlora pengar på detta sätt.

Här utspelar sig också en bakåtvänd skapelseberättelse. Jag ägnar sju dagar åt att ställa tillbaka ordningen på jorden. Jag utför symbolhandlingar dag för dag. Som den utvalde vill jag inte dö och ägnar en dag åt att undvika den för tidiga olyckan som drabbade Jesus. Jag är ju 38 år och borde ha passerat gränsen för att ha överlevt Jesus. Här kommer också tanken in på rättvisa. Erich Fromm säger: ”Varför är hämndlystnad en så intensiv och djupt rotad känsla? Låt oss först överväga om hämnd på något sätt kan vara en magisk handling. Genom att förgöra den som begått en skändlighet blir hans gärning på ett magiskt sätt ogjord. Detta uttrycks fortfarande med att »brottslingen har betalat sin skuld».

Åtminstone i teorin är han jämställd med den som aldrig begått ett brott. Hämnd kan sägas vara ett magiskt återupprättande.

Men även om det vore så, varför är denna önskan om återupprättande så intensiv? Kanske människan är utrustad med ett elementärt sinne för rättvisa? Detta kan komma sig av att det finns en djupt rotad känsla av »existentiell jämlikhet»: vi är alla födda av kvinnor, vi var en gång hjälplösa barn och vi skall alla dö.” Vad jag menar är att rättvisa inte är någon gudinna, vi människor skapar oss rättvisa. I fallet Marie och Anna så skulle man kunna säga att jag försöker mäkla fred, tyvärr utan framgång. Jag har aldrig varit med om att en person tycker illa om mig, därav mitt handlande i mitt sjukliga tillstånd.

Nu kom hösten och mitt tillstånd förvärras. Jag är uppe på nätterna och arbetar, detta för att jag inte står ut med vissa personer på avdelningen. Jag gör ändå bra saker som min presentation på KTH. Fast situationen blir ohållbar. Jag tror att jag är motarbetad och till jul får jag ultimatumet att bli uppsagd. Jag väljer att säga upp mig själv. Nu utspelar sig en märklig episod. Jag är hemma i källaren och har en uppvarvnings period som gör att jag slår sönder en tavla som min mormor har gjort. Den föreställer en stor våg ute från Väddö. Jag tar med duken och åker ut till mina vänner i Åkersberga. Dom ligger och sover när jag dyker upp och är irriterade över att jag är där. Jag ”lånar” teckningar som Ebba har gjort och stoppar duken på vågen i deras brevlåda. Två dagar senare inträffar Tsunamivågen.

År 2005.

Jag känner en viss lättnad över att ha sagt upp mig själv från min dåvarande arbetsgivare Skanska. Då jag haft upp varvade perioder och inte har fått sova på natten och dessutom har haft konflikter med Peder, Claes-Göran och Ylva var situationen ohållbar. Mina tankar svävar iväg. Jag känner en viss frustration över att vara missförstådd men jag förstår samtidigt att jag inte kunde arbeta kvar när man är utvald. Jag skall slåss mot elementen jord, luft, eld och vatten. Jag har dock kommit på en plan för hur jag ska tackla problemen. Jag ska agera utifrån teman, som exempelvis sport eller kommunikationer (bilen). Som den utvalde anser jag också att det är dags för kärleken att segra i världen. Med den planen så inser jag också att det kommer ta tid att genomföra den. Jag ser en fiende, Saddam Hussein, men till honom återkommer jag senare. Vid hallucinationer har sinnena förlorat sin funktion att registrera yttre händelser – de registrerar subjektiva upplevelser som om de vore sinnesförnimmelser av yttre objekt. Och i allt detta finns frågan om Guds existens. Själv har jag aldrig ägnat frågan på större allvar förrän jag kom i kontakt med filosofen Baruch Spinoza.

”Axiom: Ur en given bestämd orsak följer med nödvändigheten en verkan, och omvänt; om ingen bestämd orsak föreligger, är det omöjligt att en verkan skulle följa.”

Man skulle kunna säga att ur detta har kaosteorin fått sitt ursprung. Ett par svanar som lyfter ur vattnet kan på sikt orsaka en tyfon på andra sidan jorden. Fast jag tror inte på kaosteorin, jag tror snarare på att det föreligger en ordning för både människor och tingen. Allt detta enligt Archimedes.

Han skrev följande tänkvärda rader: ”Likvärdiga vikter vid lika avstånd är i jämvikt, och lika vikter vid olika avstånd är inte i jämvikt men lutar till den vikt vilken är på det större avståndet. Om, när vikter på ett visst avstånd är i jämvikt, någonting blir tillagt till en av vikterna, är de inte i jämvikt men lutar till den vikt till vilket tilläggandet var gjord. På liknande sätt, om någonting blir fråntaget från en av vikterna, så är de inte i jämvikt men lutar mot den vikt från vilken ingenting var taget. När lika och likadana plans figurer sammanträffar om praktiskt till en annan., deras centrum av gravitation på liknande sätt sammanträffar.

När vi nu berört ämnet filosofi så vill jag gärna här ge tillkänna min egen livsåskådning som jag fått mig till livs genom att läst på.

Det är en synnerligen svår uppgift att förändra sig själv och åstadkomma något man kan kalla en verklig karaktärsförändring. För den som är intresserad av livsåskådningsfrågor faller det sig därför naturligt att man har en utgångspunkt för sitt resonemang, vilket skulle kunna vara detsamma som att man redan har en åskådning, eller ett begrepp eller en definition för sina tankar. Frågan som impliceras är: När valde du livsåskådning?

För att ta ett exempel så väljer jag ordet definition. Vad är en definition? Låt oss se vad en stor matematiker sade som ger följande förklaring till definition. ”Med definition förstår jag uppräknandet av de kännemärken, varigenom någon sak, som betecknas med det eller det ordet, alltid kan skiljas ifrån andra ting.” Den store matematikern, i det här fallet Euklides ville tydliggöra just innebörden att vara tydlig. Man kan säga att Euklides hade en bra livsåskådning!

 

Själva grundprincipen för en livsåskådning kan sålunda definieras enligt följande: Principen om tankens frihet. Därmed förstår jag nämligen just den maximen, att ingen auktoritet har rätt till mitt bifall innan jag själv har underkastat dess utsagor prövning och funnit dess anspråk berättigade. Det betyder avsikten att välja själv, utifrån mitt eget förstånd och samvete och utifrån den insikt jag kan ha, om vad som är möjligt att välja.

Någon kanske invänder att ovanstående maxim verkar väl omständlig för att tala om självklara saker. Alla människor har ju en livsåskådning!?

Jag tror att det enklaste sättet att komma till någon slutsats är att tala om min egen livsåskådning, den lyder: Var glad! För att låta så enkel har det dock tagit mig åtskilliga timmar att komma till just den slutsatsen. Låt mig därför citera Spinoza för att försöka förklara hur min livsåskådning ser ut och vad den beskriver. Teorem 7, ”Det tillhör en substans’ natur att existera. Bevis: En substans kan inte frambringas av något annat. Den är därför sin egen orsak, det vill säga dess essens innesluter nödvändigtvis existens, eller det tillhör dess natur att existera. V.S.B.” Vidare: ”Jag betvivlar inte att det kan vara svårt för alla som har förvirrade begrepp om tingen och inte är vana att lära känna dem genom deras första orsaker, att inse beviset av teorem 7, nämligen därför att de inte skiljer mellan substansernas affektioner och substanserna själva och saknar kunskap om hur tingen frambringas. Därav kommer det sig att de felaktigt tillägger substanserna det ursprung som de ser att naturliga ting har. De som är okunniga om tingens verkliga orsaker blandar nämligen ihop allt och tänker sig, utan att deras förnuft på något vis sätter sig till motvärn, talande träd lika väl som människor, och föreställer sig att människor frambringas ur stenar lika väl ur säd och att varje tänkbar form förvandlas till vilken som helst annan. Likaså är det lätt för dem som sammanblandar den gudomliga naturen med den mänskliga att tillskriva Gud mänskliga affekter, i synnerhet så länge de också är okunniga om på vilket sätt affekterna uppstår i själen. Men om människorna gav akt på substansens natur, skulle de inte alls betvivla sanningen av teorem 7; tvärtom skulle detta teorem för alla framstå som ett axiom och hänföras till de gemensamma begreppen. Med substans skulle de nämligen förstå det som är i sig självt och uppfattas genom sig självt, det vill säga det som inte fordrar kunskap om något annat för att självt vara känt. Med modifikationer å andra sidan skulle de förstå det som är i något annat, i det att modifikationernas begrepp bildades ur begreppet om det ting i vilket de är. Därför kan vi ha sanna idéer om icke existerande modifikationer, eftersom dessa modifikationers essens, trots att de inte i verkligheten existerar utanför förståndet, likväl inbegrips i något allmänt på sådant sätt att modifikationerna kan förstås genom detta. Men substansernas sanning finns utanför förståndet endast i dem själva, eftersom de förstås genom sig själva. Om någon därför sade sig ha en klar och tydlig, det vill säga sann, idé om en substans och icke desto mindre hysa tvivel om huruvida en sådan substans existerade, vore detta faktiskt detsamma som om han sade sig ha en sann idé och ändå inte vara säker på om den inte vore falsk (vilket står klart för den tillräckligt uppmärksamme); eller om någon påstår att en substans skapas, påstår han på samma gång att en falsk idé har förvandlats till en sann, och något mer orimligt än detta kan verkligen inte tänkas. Därför måste man nödvändigtvis medge att substansens existens, liksom dess essens, är en evig sanning.”

Ovanstående resonemang ger för handen att Gud existerar. Således tror jag på Gud, jag har helt enkelt inte varit medveten om det. Är det något problem att tro på Gud? Naturens universella lagar, som bestämmer allt som sker, är inget annat än Guds eviga påbud, som medför evig sanning och nödvändighet. Eftersom naturens lagar är desamma som Guds lagar, alltings upphov, följer, att det som människan – som ju är en del av naturen – förvärvar för sin existens eller det som, naturen förser henne med, är Guds verk. Med Guds val menas, att allt som sker, sker med nödvändighet.

Det som är önskvärt kan systematiseras enligt nedanstående tre huvudprinciper:

  1. Kunskap uppnår man genom att studera den första orsaken
  2. Lidelser bör man undertrycka, man bör vara dygdig
  3. Säkerhet och hälsa bör eftersträvas

Säkerheten och den fysiska hälsan beror av yttre omständigheter, som vi är okunniga om. Såväl den fåkunnige som den vise kan ha tur eller otur. Förnuftet och erfarenheten har lärt oss, att det bästa sättet, att leva i säkerhet är att skapa ett samhälle med bestämda lagar … att skapa en samhällskropp. Det erfordras både förmåga och vaksamhet för att organisera och bevara ett samhälle. Ett samhälle blir säkrare och mer stabilt, mindre utsatt för slumpen om det grundas och styrs av kloka och vaksamma människor.

Om vi antar att vi talar om valfrihet mellan två olika handlingsmöjligheter som en speciell individ står inför, då skulle man kunna börja diskussionen med ett konkret vardagligt exempel: friheten att välja mellan att röka och att inte röka. Han har bestämt sig för att sluta. Detta beslut är inte något beslut. Det är bara ett sätt att uttrycka en förhoppning. Han har bestämt sig för att sluta röka, men nästa dag känner han sig alltför väl till mods, dagen efter alltför illa till mods, tredje dagen vill han inte verka osällskaplig, följande dag är han inte säker på att den medicinska rapporten är riktig, och så fortsätter han att röka, fastän han har bestämt sig för att sluta. Alla dessa beslut är bara tankar, planer, fantasier; de har ingen eller föga verklighet förrän han verkligen har gjort sitt val. Detta val blir verkligt när han har en cigarett framför sig och han måste bestämma om han ska röka den cigaretten eller inte; sedan måste han bestämma sig för om han skall röka nästa cigarett eller inte. Det är alltid den konkreta handlingen som kräver ett beslut. Frågan är i varje sådan situation om han är fri att inte röka, eller om han inte är fri.

Irrationella lidelser år sådana som överrumplar människan och tvingar henne att handla i strid med sina egna intressen, och som försvagar och förstör hennes kraft och förorsakar henne lidande. Valfrihetens problem ligger inte i valet mellan två lika goda möjligheter; det är inte valet mellan att spela tennis och gå på promenad, eller mellan att besöka en god vän och stanna hemma och läsa. Den valfrihet där determinism och indeterminism är inblandade gäller alltid friheten att välja det bättre i stället för det sämre – valet mellan att gå framåt och gå bakåt, mellan kärlek och hat, mellan självständighet och beroende. Frihet är ingenting annat än förmågan att följa förnuftets, hälsans, välbefinnandets röst, istället för de irrationella lidelsernas röster.

Jag hoppas att ovanstående resonemang kommer att klargöra en del av mitt sätt att handla. I januari 2005 så har jag inte insett att jag lider av någon sjukdom utan allt rullar på som vanligt. Jag sover kanske vart 3:e dag, utmattad efter att inte ha fått sovit någonting på nätterna. Jag har via mitt avtal med Skanska förhandlat mig till att dels gå hos en psykolog och dels gå hos en arbetscoach. Jag måste ju ha en inkomst så jag uppfyller mina plikter till punkt och pricka. Samtalet med psykologen handlar till stor del om min irritation på Ylva. Mitt hembesök hos hennes familj, hårklippningen och de bilder/teman som hennes familj ställt mig inför. Är jag sur på Ylva? Innerst inne och med några år sedan dessa händelser hänt så bryr jag mig inte speciellt mycket om hennes familj. Jag irriterades av hennes vimsighet och hennes första månader på vår enhet när hon kallade mig för Magnus Elenborg. Annars får jag berätta om mina hemförhållanden, min relation till familjen (pappa, mamma och bror) samt min relation till kvinnor. Eftersom jag vid tillfället nätdejtade hade jag träffat en del kvinnor. Tyvärr hade inte samtycke uppstått.

Min första kontakt med polisen sker den här våren. Jag är beroende av musik, det finns två skäl till detta. Dels så anser jag det avkopplande att lyssna till musiken och förstå budskapet i texten. För det andra så kan man använda musiken till att föra fram budskap. Så här lyder min idé som jag kom på. I min värld är det ett sätt att visa sitt missnöje med hur man behandlar en god medarbetare som har jobbat med IT.

Ta hur som helst logotypen från företagets hemsida. Klipp in den i ett ordbehandlingsprogram. För in texten som du vill ha bifoga musiken med en CD. Skicka det med post till hemadressen. Så här begår man ett ofredande på en personalchef i ett byggbolag. Jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur han kunde ta illa upp av det här?

“We’re sorry
But you’re no longer needed
Or wanted
Or even cared about here
Machines can do a better job than you
This is what you get for asking questions
The unions agree
‘Sacrifices must be made’
Computers never go on strike
To save the working man you’ve got to put him out to pasture
Looks like we’ll have to let you go
Doesn’t it feel fulfilling to know
That you-the human being-are now obsolete
And there’s nothing in hell we’ll let you do about it

[Chorus]
Soup is good food-(We don’t need you any more)
You made a good meal-(We don’t need you any more)
Now how do you feel-(We don’t need you any more)
To be shit out our ass
And thrown in the cold like a piece of trash
We’re sorry
You’ll just have to leave
Unemployment runs out after just six weeks
How does it feel to be a budget cut?
You’re snipped
You no longer exist
Your number’s been purged from our central computer
So we can rig the facts
And sweep you under the rug
See our chart? Unemployment’s going down
If that ruins your life that’s your problem

Soup is Good Food, Etc.

We’re sorry
We hate to interrupt
But it’s against the law to jump off this bridge
You’ll just have to kill yourself somewhere else
A tourist might see you
And we wouldn’t want that
I’m just doing my job, you know
So say uncle
And we’ll take you to the mental health zoo
Force feed you mind-melting Chemicals
Til even the outside world looks great
In hi-tech science research labs
It costs too much to bury all the dead
The mutilated disease-injected
Surplus rats who can’t be used anymore
So they’re dumped (with no minister present)
In a spiraling corkscrew dispose-all unit
Ground into sludge and flushed away
Aw geez:.

Soup is good food
You made a good meal, etc:.

We know how much you’d like to die
We joke about it on our coffee breaks
But we’re paid to force you to have a nice day
In the wonderful world we made just for you
”Poor Rats”, we human rodents chuckle
At least we get a dignified cremation
At yet
At 6:00 tomorrow morning
It’s time to get up and go to work”

Och så här begår man en kärleksförklaring till en kvinna. Detta resulterade inte i något gensvar från polisen men jag förstår missnöjet med innehållet.

 

Well I’m up there beside the magic man
And he layed some tricks for me
He said you do need help my friend
I whispered, obviously
He laid a spread of Jacks and Queens
And he begged me take my pick
But every face that had your face
I cried out, I am sick

Chorus: Sick of hauling your love around
Want to run my train alone
But the engine tracks straight through your heart
And weighs me like a stone
Oh it’s a hard love to love you it takes up all my time
Having you so familiar like past lives and nursery rhymes
So I gave away the pictures and your golden ring
And the phone calls you sent me and the silver birds that sing
Then the man he told me something that really brought me down
Your things were blown away it’s true but you were still in town

Chorus:

The magician left a message, it flashes when I hide
Accept the chains of loving,
Accept the rails remove yourself from her side
Do without her love
As I lay back in the speeding train, I keep it by my side
I could mail a letter to you but I still have my pride

Chorus:

Three times I’ve sent you back from me three times my boat’s gone dry
And three times I’ve seen the shooting shark lighting up the sky
Oh it’s a hard love to love you babe it takes my breath away
The fourth time round is the last time round there’s nothing else to say.

År 2006

Det började bra. Jag skulle gå en utbildning i kvalitetsansvarig för byggnationer. Det såg jag fram emot. Kursen gick bra och allt verkade som om det skulle lösa sig. Vi hade bestämt oss för att bygga en sommarstuga i familjeföretaget och jag skulle då bla vara kvalitetsansvarig. Tyvärr så var kursen inte så långvarig och mina psykotiska inslag gjorde sig framåt vårkanten påminda.

Våren 2006 överfördes jag till Affektivt Centrum, S:t Görans sjukhus på grund av att jag flyttat från Sollentuna. Vid mina besök under våren berättade jag att jag sökt 80 jobb och inte fått något, vilket gjorde mig frustrerad. Annars mådde jag bra, sov bra på nätterna och kunde t ex koncentrera mig på TV -tittande. Jag har endast ett fåtal vänner och jag tyckte att det var jobbigt att inte ha något socialt liv kring ett arbete, men upplevde ingen egentlig depressivitet. Däremot höll jag med om att jag hade haft två ordentliga manier (2004 och 2005) och sannolikt även hypomanier dessförinnan, och var fullt införstådd med vikten av förebyggande medicinering. Mamma hade berättat för mig att jag i barndomen kunde få väldiga raseriutbrott, även om de tog tid att provocera fram. I skolan hamnade jag ibland i slagsmål men brukade vara den starkare. Jag hade aldrig använt något narkotikahaltigt och drack inte alkohol varje vecka.. Det bedömdes att jag höll goda rutiner och jobbade på ett konstruktivt sätt. Ekonomin var något bekymmersam. Formellt hade jag sagt upp mig själv och var nu egenföretagare, vilket utgjorde hinder för arbetsmarknadsstöd, socialhjälp och andra bidrag.

Ett polisingripande skedde i april 2006 sedan min moster blivit rädd för mitt beteende. Själv medgav jag en större lättretlighet, men menade att mostern hade kommit med dumma kommentarer angående min kusins förehavanden. På mottagningen undrade jag varför sjuksystern inte hade sin namnskylt på sig och blev mycket irriterad på hennes sätt att ställa frågor. Att hon hade frågat hur jag kände mig tyckte jag var en alltför intim fråga, i stil med vilken färg jag hade på kalsongerna. Jag kunde dock godta förklaringen att personalen endast ville mig väl. Jag hade svårt att sitta stilla och var forcerad, upprymd och irriterad, men kunde lugna mig och hitta den röda tråden i samtalet. Jag var positiv till medicinering med Zyprexa som jag hade hemma.

I maj 2006 började jag känna mig något uppvarvad sedan jag inte tagit litium på en vecka då jag vistades på landet och byggt sommarstugan. Jag avsåg dock att fortsätta ta litium, men uppgav senare att jag glömt att ta medicinen med mig till landet och därför varit omedicinerad i sammanlagt tre veckor. Stugbygget fungerade bra, men jag hade sovit sämre än tidigare men ändå tillfredsställande med hjälp av sömnmedicin. En incident hade inträffat med en granne, som jag hade knackat på hos klockan 5 på morgonen då jag sett att grannen var vaken. Grannen blev rädd och bad honom återkomma dagtid, vilket jag gjorde, och det löste sig på ett bra sätt. Vid besök på mottagningen i slutet av maj uppfattades jag som lätt uppvarvad. Jag talade snabbare än vanligt och var svårare att avbryta. Nästa dag hörde min bror av sig och berättade att jag dagen före vid två tillfallen hade bråkat med en kvinnlig vän, som inte ringt polisen utan istället hans pappa. Jag hade även några veckor tidigare bråkat om en soppåse med en 75-årig granne på landet och då ryckt upp altandörren. Grannen ringde också min pappa men även polisen. Om den kvinnliga vännen berättade jag att vi hade varit ihop när jag var 16 år gammal. Han var också gudfar till hennes 9-åriga dotter. Fortfarande krävde hon att jag skulle hjälpa till med det ena och det andra. Jag hade varit väldigt arg på henne och sagt upp bekantskapen, vilket hon inte ville. För att tvinga henne att ta i hand hade jag tagit tag i hennes arm, vilket hon tydligen inte uppskattat.

I juni 2006 så läste jag i DN om Göran Perssons herrgårdsbygge. Eftersom vägen dit gick förbi Malmköping där Marie och hennes mamma bor så gjorde jag mig i ordning för en resa för att se hur det var ställt med saker och ting. Jag hade med mig en bok som jag tänkte överlämna

Efteråt fick jag veta att anhöriga hört av sig i omgångar till Affektiva mottagningen. Jag hade börjat skicka mail med kors till bekanta och börjat växla i humör. På mors dag hade min far fått en kraftig utskällning för att inte ha satt på kaffekokaren. Jag åkte till Övre Torp därhade även varit i Malmköping och uppträtt konstigt. Bland annat hade han sagt sig vara far till en f d tjejkompis barn, trots att hon hade barnet redan innan de träffades. Elenborg var mycket upprörd och irriterad över att anhöriga ringt till mottagningen och förklarade att han hade varit i Malmköping för att fotografera Göran Perssons sommarstuga (gård) men blivit stoppad av säkerhetsvakter. Anitra Steen sade åt honom att lämna dem ifred och han åkte därifrån. Han sökte upp f d flickvännens mor och ville hyra ett rum på hennes rumsuthyrning, men blev nekad rum. Han hävdade att han var far till flickvännens barn eftersom han hade känt igen sig i barnet, och hade ett ”eget” resonemang hur det skulle ha gått till innan de blev ihop. Socialtjänsten hade avvisat honom när han sökt hjälp för att få umgänge med sonen. Morbrodern till barnet hade ringt och talat om att en annan man hade erkänt faderskapet. Elenborg hade också själv ringt till denne man och så småningom släppt tanken. Sitt agerande förklarade han med att han var stressad över att inte ha arbete och inkomst och att han hade för mycket ledig tid (”överslagsenergi”).

 

 

 

 

 

Publicerat i Privat | Lämna en kommentar

Gudstro: bejakande eller förnekande.


Olyckligtvis har den kring religiösa ting kretsande debatten sedan upplysningens dagar till stor del sysselsatt sig med frågan om gudstrons bejakande eller förnekande snarare än med frågan om vissa mänskliga attityders bejakande eller förnekande.

 

”Tror du på Guds existens?” har blivit de religiösas avgörande fråga, och gudsförnekelsen har varit den  position som kyrkans vedersakare valt. Det är lätt att se, att många av dem, som bekänner sig till tron på Gud, till sin mänskliga attityd är avgudadyrkare eller människor utan tro, medan flera av de mest ivriga ateister, som ägnat sitt liv åt mänsklighetens förbättring, åt handlingar präglade av kärlek och broderskap, ådagalagt tro och intagit en djupt religiös attityd. Att koncentrera den religiösa diskussionen till accepterandet eller förnekandet av symbolen Gud blockerar förståendet av det religiösa problemet som mänskligt problem och hindrar utvecklingen av den mänskliga attityd som kan kallas religiös i humanistisk bemärkelse.

 

I en del teologers och filosofers skrifter från 1800-talet och vår egen tid kan man upptäcka försök att behålla ordet Gud men ge det en innebörd som skiljer sig fundamentalt från den som ordet hade för profeterna eller Bibeln eller de kristna och judiska teologerna under medeltiden. Det behöver inte uppstå några tvistigheter med dem som behåller symbolen Gud, fastän det kan sättas i fråga, huruvida det inte är ett konstlat försök att behålla en symbol, vars betydelse väsentligen är historisk.

 

Det må vara hur som helst med den saken, en sak är dock viss. Den verkliga konflikten föreligger inte mellan gudstro och ateism utan mellan en humanistisk religiös attityd och en attityd som motsvarar avgudadyrkan utan hänsyn till hur denna attityd kommer till uttryck – eller maskeras – i det medvetna tankelivet.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar

Humanismen och vetenskapen. Min syn på saken.


Vetenskapen är indifferent gentemot värdena där livsåskådning ingår som en värdering och just därför finns det ingen »vetenskaplig livsåskådning». Men veten­skapen har i det moderna livet kommit att inta en så central ställning, att vi har en viss benägenhet att i den se uttryck för kulturlivet överhuvud. Den skall inte bara vara vetenskap, den skall även träda i religionens och moralens ställe. Och därmed över­skrider den sina befogenheter. Vetenskapen är en sida av kulturen men inte den enda. Vi kan inte leva bara på att konstatera fakta, vi måste också ta ställning till dem. Vi måste värdera. Var och en som vill något, gör detta medvetet eller omedvetet.

 

Varje livsåskådning bygger på en tro — inte på att något är mer eller mindre sannolikt, ty då är det fråga om en veten­skaplig hypotes — utan på att något är värdefullt. Vetenskapen kan varken bevisa eller vederlägga riktigheten av denna tro. Humanismens tro är den, att människan är något annat och mer än ett stycke natur, något som har ett högre värde än natur ordningen. Det är inte svårt att se, att även den tro på mänskligheten, som ligger till grund för Comets humanitetsreligion eller den tro på människan, som Feuerbachs antropologiska religion vilar på, i grun­den är en religiös tro. Man idealiserar, ja apoteoserar människan och det kan man inte utan att tillskriva henne gudomliga egenskaper.

 

Trots alla försök till en konsekvent profan huma­nism finns det alltså inte någon annan form av humanism än en religiös, låt vara att den profana humanismens egna representanter inte är medvetna därom. Är människan ingenting annat än ett stycke natur kan människovärdet i humanistisk mening inte hävdas. Detta innebär självfallet inte, att man inte i sitt handlingssätt skulle kunna förverkliga humanis­mens principer utan att medvetet ansluta sig till en humanistisk människosyn och livsåskådning.

 

Värde­ringarna kvarstår i en kultur långt sedan man glömt eller inte längre vill acceptera den tro, på vilken de bygger. Man kan länge dra växlar på ett gammalt kulturarv. Men inte hur länge som helst. Den kris, som humanismen nu befinner sig i, uppkomsten av en klar och medveten antihumanistisk front, måste driva humanismen till självbesinning och självrannsakan. Och den måste ske i ljuset av ett historiskt betraktelsesätt. Ett sådant visar klart, att den västerländska humanismen främst vilar på den människosyn, som grundlades genom en syntes av stoicism och kristendom, fick sin speciella utformning i den medeltida enhetskulturen, levde i mystiken, renässanshumanismen, naturrätten, den tyska huma­nitetskulturen och ännu kan spåras i 1800-talets »profanhumanism». Den står och faller med denna livssyn.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar

Ateism.


Huvudfåran av den historiska utvecklingen har lett till att dessa alternativ: Religion = tron på det traditionella gudsbegreppet eller som i det sekulära livet ges till egoism, girighet och våld. Dostojevskij formulerade detta alternativ ganska kortfattat: ”Om Gud är död, allt är tillåtet.” Han menade att om man inte tror på symbolen Gud längre, kan man inte leva ett liv baserat på de normer och värderingar som antyds i en tro på Gud, det verkar som om dörren till räddning är stängt för alla som, för ett obegränsat antal skäl, inte kan ange, ”Jag tror på Gud.”

Men eftersom rådet sammankallas av påven Benedictus XVI, så finns det många teologer som inte säger som det är, och som ser vägen till frälsning öppen för de som inte tror på Gud.

Den avgörande frågan i dag tycks mig vara följande: Hade Dostojevskij rätt med hans alternativ? Eller finns det en ”religiösa” attityd, eller sätt att leva, där det är legitimt och äkta, även om den inte innehåller begreppet Gud? Är vår kultur avsedda att komma fram till den punkt där man är död, eftersom att Gud är död? Skall vi finna oss i livet av girighet och habegär, och därmed förlora vår själ, för att vi inte kan befria oss från en Kung-Gud koncept som stämplade vårt konceptuella tänkande för omkring 3.000 år sedan? Finns det en framtid för en ny ”ateism”, en som är djupt religiös och motsätter sig den teistiska avgudadyrkan som är dominant?

Otvivelaktigt finns det en längtan efter en ny typ av ”ateistiska religiositet.” Man kan observera att det bland de unga i många Västländer. Det blev uppenbart i sådana företeelser som intresset för Yoga, Zen buddism, och liknande fenomen. Men en bra sak av det vid vägkanten eller var nyttjade av individer och grupper som är intresserade av publicitet. Den mest djupgående idéer, från Delfi ”Känn dig själv” till Freuds analys var prostituerade, från falska gurus till lika falska profeter av glädje och kön, ingenting var förorenat av giftet av samtida publicitet som söker och konciliarism.

Som ett resultat avgång råder bland många, som nu återvända till de gamla gudarna, eftersom de nya har visat sig vara falskt. Självklart är dock denna metod för att bli upplyst i snabba lektioner, av läkemedel, instruktion helg, försök till falsk intimitet och var tvungen att falla, för ingenting allvarligt är uppnått utan stor ansträngning, tålamod och ärlighet. Men det finns ingen anledning att vara besviken när man upptäcker att felaktiga sätt som inte kan leda till önskat mål.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar